”När man tar bort assistansen tar man bort mina händer och ben”

Neuroförbundet

”När man tar bort assistansen tar man bort mina händer och ben”

Minskad och osäker tillgång till personlig assistans har gjort att Jonas Franksson, journalist och skådespelare med cp-skada, i perioder fått lägga hela sitt liv efter vad timmarna räcker till – arbete, familjeliv och rörlighet i vardagen.

I Reflex 2:2026 berättar han om tiden före assistansen, då livet på elevhemsboende var ”institutionslikt” och varje avsteg från rutinerna krävde förhandling. När han fick personlig assistans innebar det att han plötsligt kunde styra sitt liv på ett helt annat sätt: arbeta, bilda familj, resa, delta i samhället på egna villkor.

Sedan 2013 har han levt med återkommande omprövningar av sin rätt till assistans. När hans grundläggande behov omtolkades från 22 till 17 timmar föll han under 20‑timmarsgränsen för statlig assistans. Beslutet byggde på hur behoven definierades – inte på att behoven förändrats. Konsekvenserna blev dramatiska: slutad teaterkarriär, ekonomisk press, påverkat familjeliv och perioder då han beskriver sig som i ”husarrest”, eftersom timmarna inte räckte för ett normalt liv utanför hemmet.

Samtidigt skildrar han hur handläggningen blivit juridiserad: möten där både han och handläggaren kommer med varsin jurist, avslag på grund av formuleringar och ett regelverk som blivit så sönderhackat att till och med Försäkringskassan efterfrågar ett omtag.

När assistansen fungerar som den är tänkt kan Jonas arbeta igen, spela teater och vara med ungdomar. Han säger själv: ”Det finns ingen annan insats som kan ge ett så stort självbestämmande som personlig assistans – den gör ju att man kan vara medborgare som alla andra. Men det måste finnas en politisk vilja kopplad till vad det är för samhälle vi vill ha.”