My fick en stund med Mark – ”Jakobstad är en charmig stad”

Vilken fin artikel om Project Liv och Mark Levengood

”Tre familjer med långtidssjuka barn eller som annars varit i kontakt med Project Liv fick träffa Mark Levengood i Jakobstad på torsdagen.

Mark Levengood fick en salmiakkalender av My Parkkinen, 9, under sitt besök i Jakobstad. Bild: Kevin Åkerlund

Jeanette Östman

Det ska sägas med detsamma: barnen har inte helt koll på vem den där Mark Levengood är som de ska få träffa torsdag kväll. Men av de vuxnas ivriga uppsyn kan de sluta sig till att det är någon speciell.

– Jag fick googla på honom då mamma sade att han kommer hit i kväll, säger Todde Friberg, 18.

Annika Parkkinen, inbjuden med sin man Mikki Parkkinen och My Parkkinen, 9, är desto mer taggad. Hon ser mycket fram emot att få träffa tv-profilen och författaren Levengood.

– Jag har alltid velat träffa Mark. Det är jätteroligt att vi blev inbjudna, säger Parkkinen.

Torsdagens träff i föreningens kontor i Jakobstad planerades med en dags varsel. Efteråt ska Levengood vidare för att föreläsa inför en större publik, som del av hans pågående Finlandsturné.

– När vi hörde att underbara Mark kommer till Jakobstad ville vi bjuda in honom att träffa några av familjerna som vi haft kontakt med. Vi hoppas att familjerna ska känna sig speciella. Samtidigt får vi berätta om vår verksamhet, säger styrelseordföranden Nina Brännkärr-Friberg.

Levengood tar av sig skorna genast han kliver in genom dörren. Väl inne får han ta emot presenter och julklappar.

My Parkkinen, vars familj fått en lådcykel av föreningen med anledning av att dottern har Downs syndrom och familjen färdas mycket med cykel, överlämnar en salmiakkalender avsedd för Levengoods barn.

– Fast mina barn kallar det saltlakrits. Jag älskar salmiak. Jag tror att jag tar bort etiketten och behåller kalendern för mig själv, säger Levengood skämtsamt innan han tackar översvallande.

– Jag tycker att Jakobstad är en väldigt charmig stad med en fin gatubild.

Från och med i år finns Project Liv i hela Finland, på samtliga fem universitetssjukhus, och på Åland. Brännkärr-Friberg säger att föreningen småningom vill börja nosa lite på Sverige och övriga Norden.

– Vi vill inte konkurrera med ”Drömdagen” i Sverige men vi har en andra unika koncept som ”Liv i vården”, där vi fokuserar på att sätta mer färg och form på olika vårdmiljöer, säger Brännkärr-Friberg.

Linn Nyberg berättar om projektet Alex Warriors som hon och sonen Alex Fellman, 12, förverkligade via föreningen för ett år sedan.

– Vi ville nå ut till barnfamiljer som upplevt samma som Alex, det vill säga att ena föräldern begått självmord, säger Nyberg.

Genom att ordna ett gå- och springlopp samlade de in 6 000 euro till andra barn som förlorat sin ena förälder genom självmord. Med pengarna kunde sex familjer göra en kortare resa eller unna sig någonting annat.

– Folk deltog från hela Finland. Till och med ett hockeylag deltog, säger Nyberg.

Levengood lyssnar och frågar upp, delar med sig av egna tankar och erfarenheter.

– Det där är väldigt viktigt. Självmord är fortfarande tabu. Hur kändes det att så många började veta vem du var, Alex? frågar Levengood.

– Inte vet jag. Helt bra, säger Fellman.

Noa Björkström, 5, föddes med en ärrbildning på hjärnan som orsakar epilepsi. Han har också en kromosomförändring. Familjen fick en drömdag i Mumindalen som omvandlades till en lekstuga då coronapandemin satte stopp för resan.

– Den lekstugan har gett mycket glädje under en lång tid, säger mamma Johanna Björkström.

Levengood håller med.

– Jag pratade med kungen i Sverige. Han har en syster som heter Christina och de hade också en lekstuga. Han pratar så varmt om den. I en lekstuga får man vara i fred, säger Levengood.

Samtliga vuxna förenas i att det är viktigt att få stöd och dela erfarenheter i en utsatt position som då sjukdom drabbar familjen.

– Jag upplever att man inte vill störa varandra med sin sorg eller störa människor i sorg i Finland. Men jag tycker att man ska ta kontakt, fastän man bara sitter tysta bredvid varandra. Vi behöver också bli påminda om att man också får vara glad trots att man bär på sorg. Det finns ingen skuld i det, säger Mark Levengood.” // ÖT