Kolumn: Dan Ekholm: Min kusin med Downs syndrom lever värdigt

Nu läste jag kolumnen (6.4.2022) en gång till. Den har ett budskap . Det kan ju hända att jag som lever med en funktionsnedsättning tolkar texten på ett annat sätt.. Alla har samma värde oavsett om man har ett funktionshinder eller inte

En bok om Wahlroos liv är en påminnelse om livets glädje och sorg. Det får mig att tänka på min egen kusin.

DAN EKHOLM
 Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag låg i covid-19 för någon vecka sedan. Jag hade lyckligtvis en mild variant och hade därför kraft att läsa Antti Tuuris nyutkomna och lättlästa bok ”Mies kuin pantteri, Wahlroosin elämä”. Molpeförfattaren, som skrivit över 80 böcker, är väldigt personlig i den här boken. Den handlar om Wahlroos, hans förra frus lillebror. 

Någon kanske tänker på en känd och framgångsrik finansman med samma efternamn. Men den här boken handlar om Jukka Wahlroos. Han föddes 1955 med funktionsnedsättningen Downs syndrom (DS).

Wahlroos var ett efterlängtat barn och mamman Hilda Inkeri hade hunnit bli 42 år och pappan Arne var 47 år gammal.

På 1950-talet ansåg läkarna att pojken skulle förpassas till en institution, men föräldrarna vägrade. Kromosomförändringen nedärvs sällan, så funktionsnedsättningen kom som en överraskning.
Antti Tuuri träffade Wahlroos för första gången hemma hos sin flickvän Pirkko 1964. Hon hade tidigare undvikit att presentera sin lillebror för Tuuri. Wahlroos visade sig vara en energisk och gladlynt nioåring.

Efter kaffebjudningen hemma hos Wahlroos följde en ängslig Pirkko sin pojkvän till tamburen. Hon frågade Tuuri om han tänkte ringa henne någon fler gång. Tuuri lovade höra av sig. Två år senare förlovade de sig.

Jag berörs av skildringen om Wahlroos liv. Jag tänker på Kim, min kusin, som också föddes med Downs syndrom. Han fyllde 48 nyligen. Kim börjar bli en äldre man nu, han har svårare att uttrycka sig än när han var yngre och balansen är inte den samma som förr. Han blir snabbt trött.

”Jag berörs av skildringen om Wahlroos liv. Jag tänker på Kim, min kusin, som också föddes med Downs syndrom.”

Kim var en del av min barndom. Han var nästan alltid glad, ibland var han väldigt envis. Jag minns den röda plastlastbilen han alltid drog efter sig. Han sprang iväg med lastbilen skramlande i släptåg. Vi fick ha ögonen på skaft så han inte hann fram till landsvägen.

Jag nickar igenkännande då jag läser Tuuris bok om Wahlroos. Pappa Arne Wahlroos begravdes en valborgsmässoafton. Vid gravsättningen stod de närmast sörjande vid graven. ”Glada vappen, Arne,” sade Wahlroos. På senare år har han blivit allvarligare och sörjer de närmaste.

Det samma har skett med Kim, han sörjer sina båda föräldrar som nu är döda. Jag beundrade hans mamma för det tålamod och den uthållighet hon hade – för den kärlek hon gav. Det kan inte ha varit lätt alla gånger för föräldrarna, men jag vet att Kim också gav dem många glädjeämnen.

Tuuri kommer in på de svåra etiska frågorna. Downs syndrom kan fastställas hos gravida mödrar med fosterdiagnostik. I Danmark erbjuds sedan 2004 alla havande möjlighet till undersökningar för DS. Där väljer 95 procent av mödrarna abort framom att föda ett barn med Downs syndrom. I Danmark föddes 19 barn med syndromet 2019. I Finland föds cirka 70 personer med den här funktionsnedsättningen årligen, medan över hundra aborteras. 

”I Danmark erbjuds sedan 2004 alla havande möjlighet till undersökningar för DS. Där väljer 95 procent av mödrarna abort framom att föda ett barn med Downs syndrom.”

Det här är etiskt mycket svåra frågor och var och en bör ha rätt att göra sin egen bedömning hur man vill ha det. Ingen ska komma med pekpinnar.

Frågan är förstås vilka funktionsnedsättningar eller -variationer familjer och samhället accepterar eller mäktar med. Genetiken är en sak, etiken en helt annan.

I Kina gick man tidigare till det extrema. Där aborterade man förhållandevis ofta flickfoster eftersom det ansågs vara fördelaktigare för familjen att få en son då samhället bara tillät ett barn per familj. Resultatet blev att det nu finns 30 miljoner fler män än kvinnor i Kina vilket kan leda till besvärliga spänningar.  

Tuuri har börjat tänka att människor föds med Downs syndrom för att världen behöver dem, på samma sätt som världen behöver olika folkgrupper och människotyper. De kan ge oss glädje.

Lyckligtvis hamnade Wahlroos inte på anstalt 1955. Han har levt och lever ett värdigt liv.” // Öt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.