Utan Pentti Kronqvist inget Nanoq

Foto: Bild ur boken
Pentti Kronqvist – brandmästaren, polarfararen och mannen bakom arktiska museet Nanoq i Fäboda.

Trettioårshistoriken om Nanoq är en hyllning till museets grundare Pentti Kronqvist, skriver ÖT:s recensent.
HENRIK OTHMAN


Historik
Nanoq. Arktiska museet 30 år. Redaktör Linda Lindroos. Grafisk design Poppis Suomela. Nanoq-museet – Nanoq rf. 2021. 160 sidor.

I trettio år har man kunnat besöka Nanoq i Fäbodaskogarna, Finlands första arktiska museum, som också internationellt söker sin like bland sevärdheter.

Museet, halvt nedgrävt i marken, och gyttret av små byggnader kring huvudbyggnaden, är resultatet av tusen och åter tusen talkotimmar av entusiastiskt talkogäng, men framför allt fullbordan av en mans vision och hängivenhet.

Utan Pentti Kronqvist inget Nanoq.

Kronqvist är brandmannen och polarfararen med erfarenhet av krävande och rent livsfarliga expeditioner i arktiska förhållanden som med Nanoq förverkligat en dröm om ett museum som presenterar hans samlingar och hyllar ursprungsbefolkningen i detta karga landskap.

Omslaget till

Omslaget till


Omslaget till ”Nanoq. Arktiska museet 30 år”.

Museet slog upp sina dörrar i juni 1991. Jubileet till ära utkommer nu boken ”Nanoq. Arktiska museet 30 år” som kompletterar Jan Kronholms bok om museet och dess tillkomst, ”Nanoq ett arktiskt äventyr”, som utkom med en första upplaga 1997. Kronholm återfinns också bland skribenterna i den nya boken.

”Nanoq. Arktiska museet 30 år” berättar koncist och fokuserat om de gångna 30 åren och slitet som föregick öppningsdagen, men är kanske inte främst en historik utan snarare en flerstämmig hyllning till Pentti Kronqvist och hans museum.

Skribenterna är många, det är bortemot trettio personer med koppling till Nanoq, polarexpeditioner och museets tillkomst som återger sina minnen, reflektioner och också sin kunskap om Arktis och ursprungsfolkens liv.

Pentti Kronqvist, född 1938, är alltså brandman – brandmästare, om man ska vara noga – med ett förflutet av idrottsman på toppnivå, dykare i svåra uppdrag för brandkåren och framför allt, polarfarare med en rad hisnande expeditioner bakom sig.

”Många av hågkomsterna handlar om konkreta upplevelser kring Nanoqs tillblivelse, men det finns också skribenter som vidgar perspektivet och blickar utåt.”

Jan Kronholms bok ger en mer utförlig beskrivning av Kronqvists uppväxt och karriär.

Boken blickar tillbaka på hans färder med en första Grönlandsresa 1971 tillsammans med Christer och Peter Boucht och Erkki Pihkala och de många expeditioner som skulle följa på dem, och hur Kronqvist så småningom formade platsen i Fäboda han kallade för Björnidet till ett arktiskt museum.

Kronqvist var eldsjälen, men epitetet kan gott också tillämpas på det slitsamma talkogäng som utan ersättning byggde museet. Där var man jämlik, ingen såg till bakgrunden:

”Vid museet glömde vi titlarna och alla var jämställda och jobbade mot samma mål. Vi kompletterade varandra och var kompisar. Gemenskapen och den sociala samvaron var nog det bästa i det hela för oss alla”, minns Carl-Gustav ”Kago” Eriksson, en av de aktiva.

Museibyggnaden har märkts ut i terrängen. Bergväggen blir en del av den bärande väggen.

Museibyggnaden har märkts ut i terrängen. Bergväggen blir en del av den bärande väggen.
Foto: Bild ur boken
Museibyggnaden har märkts ut i terrängen. Bergväggen blir en del av den bärande väggen.

Många av hågkomsterna handlar om konkreta upplevelser kring Nanoqs tillblivelse, men det finns också skribenter som vidgar perspektivet och blickar utåt. Den arktiska forskaren Anders Häggblom hör till Nanoqs tidiga vänner och kommer med intressanta reflektioner om vad drivveden kan berätta.

Anastasia Lapsui är nenets som verkar som journalist och filmregissör och också är maka till den finländska dokumentärfilmaren Markku Lehmuskallio och hör tillsammans med denne till Nanoqs största donatorer.

I sitt bidrag ger hon bakgrund till föremål paret donerat, en så kallad mjujkatältduk från ett chum-tält och en nartotjka, en nenetsisk barnkälke.

Hon berättar också om hur respektfullt nenetserna talar om ”isflakens vita härskare” isbjörnen som på nenetsiska heter javy.

På grönländska blir det – just precis – nanoq.

Nanoqs organiska arkitektur gör att byggnaden blir ett med den omgivande naturen.

Nanoqs organiska arkitektur gör att byggnaden blir ett med den omgivande naturen.
Foto: Bild ur boken
Nanoqs organiska arkitektur gör att byggnaden blir ett med den omgivande naturen.

”Nanoq. Arktiska museet 30 år” är elegant utformad i layout av Poppis Suomela, polarforskare också han, och de rikliga illustrationerna gör boken lätt att ta till sig.
Skribenterna är många vilket ger ett brett perspektiv på ämnet, men också en viss spretighet och upprepningar. Små språkfel med ett otal särskrivningar retar en läsare som är vän av ordning.

En varsam språkgranskning hade fulländat de goda avsikterna med boken.”//ÖT

HENRIK OTHMAN

Vilken fantastisk plats i Jakobstad

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.