Viktigt att ha mål

Innan jag går och lägger mig, vill jag dela en artikel från Vasabladet om min vän Anna Caldén som berättar hur hon uppnådde sitt mål. Själv vet jag hur viktigt det är att ha mål, och när man har nått upp till det så känns det härligt.

Lokalt Människor NykarlebyVasa | Igår 19:01
Anna Caldén utmanar sig själv på löparbanan – 600 meters gränsen sprack

Under fysioterapin blir det ofta en promenad i det fria. Men det hade inte varit möjligt om inte Caldén ändrat sitt sätt att se på träningen. Foto: Mikael Nybacka
Nu njuter Anna Caldén av att träna ute. Men det krävde att hon tog sig över trösklar, både fysiska och mentala.                                                                                                                                     Nyhetsbild

Roy Mäki-Fränti

– Jag siktade på 500 meter men då jag gått dem kände jag att jag orkar längre. Jag river till och fortsätter, minns jag att jag tänkte.

Anna Caldén har varit rullstolsburen hela livet. Men det hindrar henne inte från att utmana sig själv på löparbanan på Karlsplan.

– Att gå inomhus har varit ett sätt för mig att träna ända sedan jag fick mina första stödskenor. Men för några år sedan bestämde jag mig. Jag ska börja gå ute.

Allt eftersom har distanserna blivit längre och längre. Då framstegen går att räkna i meter är det både lättare att motivera sig och se vart formkurvan pekar.

”Det pratas mycket om nedskärningar, men för mig hade det här aldrig varit möjligt utan det stöd jag fått.”

Styrkeproven är också ett sätt för Anna Caldén att visa att all träning, fysioterapi och rehabilitering hon fått ta del av burit frukt. Hon passar också på och tackar det finländska välfärdssystemet.

– Det pratas mycket om nedskärningar. Ingenting får kosta, allra minst vården. Men för mig hade det här aldrig varit möjligt utan det stöd jag fått.

Att Caldén bestämt sig för att börja gå och utmana sig med längre och längre promenader innebär inte att rullstolen ska parkeras för gott. Däremot är promenaderna ett bra sätt att hålla sig i form.

– Träningen gör mig både starkare och mer rörlig vilket innebär att jag kan leva mer självständigt. Jag behöver vara stark om jag ska orka göra allt det jag vill.                                       

Caldén fick sina första stödskenor redan som barn. – De är nog inte för alla, men jag gillar dem, säger hon. Foto: Mikael Nybacka

Anna Caldén är driven, det råder det inga tvivel om. Hon är inne på sin fjärde mandatperiod som kommunpolitiker i Nykarleby. Hon är också ordförande för Samarbetsförbundet kring funktionshinder och Finlands Svenska Handikappförbund.

Utöver förtroendeuppdragen drömmer Caldén om ett jobb inom socialpolitik, alltså det område hon är snudd på färdigutbildad inom.

– Jag vill jobba för att göra vårt samhälle bättre, och gärna med mänskliga rättigheter.

Orsaken till att Caldén är rullstolsburen är att hon är kortvuxen och lever med diastrofisk dysplasi. Det är en diagnos hon och omkring 200 andra finländare lever med.

Den kortvuxenhet Caldén har är en del av det finländska sjukdomsarvet, vilket innebär att diagnosen är vanligare i Finland än i något annat land i världen.

– Visst, genom att diagnosen är ovanlig är jag väl lite unik. Men det är inget jag tänker på. Jag har aldrig levt på ett annat sätt och tänker sällan på att jag har ett rörelsehinder.

Underlaget vid Karlsplan är betydligt jämnare än trottaren utanför fysion. Men det är inget hinder. Foto: Mikael Nybacka

Nuförtiden njuter Caldén av träningen. Men så har det inte alltid varit.

– Man kunde höra mig på lång väg då jag var på rehabilitering som litet barn. Jag avskydde det verkligen och kunde skrika så att jag nästan spydde.

Caldén berättar att känslorna hon upplevde de första åren hon tränade var sammankopplade med de många operationer hon genomgått i barndomen.

– Det var nog något trauma som spökade och genom hela lågstadiet uppskattade jag inte träningen särskilt mycket. Men sedan förändrades det bara.

Trots att hon numera både är tacksam för och njuter av träningen medger hon att det inte alltid är lätt att ta sig kragen.

– Även om jag ogärna vill visa att det är tungt ibland, får jag erkänna att jag inte är någon duracell-kanin. Men efter att träningen är utförd mår jag alltid bra. Därför orkar jag släpa mig iväg till träningen även de dagar det tar emot.

”Sen insåg jag att det självklart kommer att finnas andra människor där och att de självklart kommer att titta, men vad gör nu det?”

Caldén berättar att långpromenaderna ute i det fria inte varit möjliga om hon inte först ändrat sitt sätt att tänka kring träningen.

– Fram till dess hade jag bara gått inomhus. Jag upplevde att tröskeln för att röra mig till fots ute var hög.

Hon fortsätter:

– ”Vad gör jag om det finns andra människor där och vad gör jag om de börjar titta på mig”, tänkte jag. Sen insåg jag att det självklart kommer att finnas andra människor där och att de självklart kommer att titta, men vad gör nu det?

Anna Caldén tränar med hjälp av rollator. Foto: Mikael Nybacka

Sedan dess har hon alltså gått ett varv runt Karlsplan varje vår och höst. Vid dessa tillfällen är fysioterapeuten Jenni Ilomäki med för att bland annat kolla att pulsen inte stiger för högt.

En torsdag i augusti var det äntligen dags. Inför höstens styrkeprov hade Caldén siktet inställt på personligt rekord.

– Jag berättade det inte för Jenni, jag ville inte lägga för stor press på mig själv.

600 meter gick galant. Och siktet är redan inställt på nästa utmaning.

– 1000 meters gränsen ska jag nog slå i något skede.

 

Roy Mäki-Fränti
Logga in för att följa skribenten
Artikeln publicerades 04.10.2018 kl 19:01
Jag rekommenderar artikeln (1)

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.