Nostalgi i luften, ”Inget har kommit gratis”

Denna soliga lördag morgon skildes från alla andra lördagar, förutom att jag blev tvungen att stiga upp tidigare så kändes det speciellt. Redan bara att få fara på vårfest tilll min gamla skola, Kyrkostrands – Jungmans, själv säger jag hela namnet även om det är väl Kyrkostrand som man säger, men i alla fall var det något stort att få inbjudan.

När jag kom in på skolgården, kände jag lite nostalgi i luften. Min första lärare tog emot mig, ja skolgården såg lite annorlunda ut än för 25 år sedan. Jag fick en speciell känsla, när lararen presenterade för sina elever att jag var hennes första elev. En av skolbyggnaderna var helt ny, jag kände inte igen mig. Några lärare fanns ännu i skolan som var redan där när jag gick så det var roligt, före festen träffade jag skolans rektor som var trevlig. För mig berättades det att rektorn presenterar i sitt tal mig och boken, det var nog bra eftersom jag är inte van vid att tala inför publik.

Skolan hade blivit större med flera elever. Tänk att nu kom jag in i festsalen, där hade jag var med många fester. När mitt namn nämndes i rektorns tal så viftade jag med handen till publiken, som en överaskning lästes dikten ”Livet är som ett pussel” upp. Festen var trevliig med sång, efteråt blev det en rundtur i skolan och kaffe i lärarrummet. Jag fick också beställnings listan, sex böcker var beställda.

Nu finns artikel om mig på ÖT:s webbsida.

 

JAKOBSTAD

|

”Susie Stenberg: Inget har kommit gratis

1 / 3
Foto: Anne-May Wisén
Susie Stenberg är nästan lite förvånad över at så många har velat köpa hennes bok.
Hon är född med en cp-skada som gör det svårt för henne att röra sig. Men tack vare stor envishet kan Susie Stenberg gå korta sträckor inomhus.

En kväll i april fick Susie Stenberg en idé. Hon skulle skriva en bok om sitt liv. Att skriva har alltid varit hennes grej, cp-skadan påverkar också hennes tal och hon vet att när hon träffar nya personer kan de ha svårt att förstå henne, åtminstone i början. Men när hon svarar på ett textmeddelande eller mejlar går det så snabbt att man häpnar trots att hon bara kan använda några fingrar för skrivandet.

Redan för sex år sedan började hon blogga, för att testa hur det kändes. Responsen kom ganska direkt och nu skriver hon om det som händer henne i vardagen. Trots att hon skriver mycket om sitt liv väljer hon att inte lämna ut allt. Vissa saker får förbli privata.

Boken ”Glimtar från vardagen och att leva med ett funktionshinder” är en ärlig och berörande berättelse om Susies vardag som inte alltid varit så enkel.

I dag är hon 39 år, har en yrkesexamen, ett jobb och bor i en egen lägenhet. Hon vill visa alla att det går att leva ett normalt och bra liv även om man behöver hjälp med vissa saker.

”Min mamma har alltid sagt att för mycket hjälp är ingen hjälp. Någon kanske tyckte att det var hårt, men det har varit till nytta för mig att tvingas göra saker själv. Till exempel hade jag nästan inga hjälpmedel hemma utan fick klara mig på samma sätt som de andra. Det gör att jag kan rätt mycket i dag.”
SUSIE STENBERG

Vägen till den hon är i dag har varit en smula krokig. Det har krävs mycket styrka och envishet för att övervinna alla hinder.

– Att jag började blogga och att det sedan blev en bok beror nog delvis på att jag blivit inspirerad av Jonas Helgessons historia. Han är en svensk ståuppkomiker och har en cp-skada som han gärna pratar om. Han visar att allt är möjligt om man verkligen vill.

Susie säger att hon fick mycket av sin mentala styrka som barn. Hon kom till Finland som 2-åring från Taiwan. I familjen Stenberg fanns redan då en pojke som behandlade henne som en helt vanlig lillasyster, med allt vad det innebär. Det var hårda tag mellan syskonen ibland och Susie är tacksam för att föräldrarna och brodern aldrig särbehandlade henne på grund av handikappet.

– Min mamma har alltid sagt att för mycket hjälp är ingen hjälp. Någon kanske tyckte att det var hårt, men det har varit till nytta för mig att tvingas göra saker själv. Till exempel hade jag nästan inga hjälpmedel hemma utan fick klara mig på samma sätt som de andra. Det gör att jag kan rätt mycket i dag.

När Susie var liten trodde läkarna att hon aldrig skulle lära sig gå. När hon var 10 år tog hon sina första steg utan stöd. Det var en stor dag. På den vägen har hon fortsatt.

Det kapitel i boken som väcker starka känslor är det som handlar om högstadieåren. Susie berättar om hur ensam hon var, hur svårt det var att inte ha någon nära kompis. Hon berättar om hur hon skrev ner sina känslor och visade det för sin mamma. Pappret gavs sedan till skolans kurator och det lästes upp på ett föräldramöte.

– Det blev lite bättre ett tag. Men tonårstiden är svår, man har så mycket känslor och man är så osäker på sig själv. Alla vill vara vanliga och då vill man inte ha en udda kompis, säger hon.

Hon upplevde sig inte som mobbad utan det var ensamheten som var problemet.

”En gång när jag var på läkarbesök och det gjordes ett litet ingrepp frågade en skötare om jag ville ha ett klistermärke. Jag svarade att det behövs inte, jag är 38 år. Jag har också fått säga åt assistenter och annan personal att de gärna får vara mina händer och fötter, men de behöver inte vara min hjärna.”
SUSIE STENBERG

Men skolan i övrigt fixade hon bra och därför var gymnasiet ett naturligt val för henne. Att gymnasiet i Jakobstad inte vara handikappanpassat är en sak, men att hon dessutom måste kämpa för att få börja där är betydligt värre.

– Jag vara den första eleven som var beroende av rullstol. Huset var inte anpassat för det och rektorn tyckte att det skulle ha varit enklare om jag valde en annan skola. Men mamma hjälpte mig och till slut fixades bland annat en handikapptoalett i gatuplan åt mig.

Fortsättningsvis, trots att hon är både student, merkonom och har ett fast jobb blir hon ibland behandlad som ett barn. Hon säger att det händer att folk talar förbi henne, i stället för med henne.

– En gång när jag var på läkarbesök och det gjordes ett litet ingrepp frågade en skötare om jag ville ha ett klistermärke. Jag svarade att det behövs inte, jag är 38 år. Jag har också fått säga åt assistenter och annan personal att de gärna får vara mina händer och fötter, men de behöver inte vara min hjärna.

”Bara för att man har en cp-skada är man ju inte dum i huvudet. Men jag har lärt mig att det lönar sig att försöka vara vänlig och förklara det för folk som inte känner mig.”
SUSIE STENBERG

Susie Stenberg skrattar åt minnet när sköterskan erbjöd henne ett klistermärke, men hon säger att just då när det hände blev hon både förvånad och förbannad. Strax före hade de talat om att hon hade en yrkesutbildning och jobbade.

– Bara för att man har en cp-skada är man ju inte dum i huvudet. Men jag har lärt mig att det lönar sig att försöka vara vänlig och förklara det för folk som inte känner mig.

I dag har Susie ett liv som hon är glad för. Hon har vänner, familjen bor nära och hon kan göra saker som hon gillar.

– Vi har rest mycket och det är roligt. På sommaren är vi ofta på sommarstugan i södra Finland.

Att boken skulle bli en sådan succé hade hon inte räknat med. Hon skrev dem mest i stundens ingivelse och lät trycka den i 50 exemplar. De har gått åt och Susie har skickat i väg en hel del böcker.

Alldeles i dagarna damp det ner en inbjudan till Kyrkostrand-Jungmans skolas vårfest. Man vill att Susie ska tala på avslutningen och berätta om boken och sitt liv.

– Det är spännande och jag tror att det kan vara intressant för både barnen och deras föräldrar att höra att man kan få ett jättebra liv trots ett handikapp.

Susie Stenberg säger att vardagen för henne fortfarande bjuder på hinder av olika slag. CP-skadan gör att hon behöver fysioterapi och dessutom tränar hon en hel del på sin motionscykel för att hålla i gång sin kropp.

– Ingenting kommer gratis, men när jag jobbar hårt så får jag resultat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.