Ett önskarinlägg

Häromkvällen fick jag några frågor kring hur jag bodde tidigare, innan jag flyttade hit till Kivilös. Jag ska skriva lite om detta, men några år är lite jobbiga att skriva om. De som har följt min blogg en längre tid, vet orsaken och helt ärligt mådde jag inte riktigt bra på den tiden..

Blev merkonom från Arlainstistutet (En yrkeshögskola  för synskadade, men andra med funktionshinder/funktionsnedsättning fick också gå där.)  i Esbo på våren 2004, flyttade hem upp till Jakobstad. Under sommaren bodde jag hos mina föräldrar, liksom hela min uppväxttid.

I september flyttade jag till ett servicehem som fanns i Sveden, norr om centrum. Ett hem med fyra eller fem funktionshindrade, vi hade personal från morgon till kväll, om man behövde hjälp på nätterna gick det att ringa upp till demenshemmet. Jag trivdes väldigt bra där, man lagade maten själv, gick och handlade eller tog kvällspromenader. På servicehemmet fanns det en bra gemenskap, och alla trivdes med varandra.

November 2011 kom det en chockartad besked att alla som bodde i huset, blev tvungna att flytta ut, man misstänkte på att det fanns mögel i byggnaden. Senare kom det fram att det var fuktskador. Vi fick bara några veckor på oss att flytta men vart? En fråga som ingen hade svar på, till slut hittades det en vanlig lägenhet åt mig i grannhuset . Lägenheten skulle förstås handikappanpassas för mina behov, två av mina grannar flyttade till andra sidan av gatan och den tredje bytte kommun.

Att bo som den enda funktionshindrad i ett vanligt höghus var ingen fröjd. Fick en del fördomar av folk där runtomkring. Man kunde inte längre öppna dörren till korridoren och hitta någon att prata med, som det var på när jag bodde på servicehemmet. Hemvården kom och hjälpte mig med vardagliga sysslorna, nu fanns det ingen extra tid och ibland fick jag ge en lista på det som skulle köpas från butiken. På kvällarna skulle man vara inne klo. 20.00 för att hinna få hjälp. Nu kände jag mig ensam, skulle jag inte ha haft nattpatrullen som var på den sista tiden en trygghet, skulle jag ha varit ensam i 12, 13 timmar.

Så att få komma hit till det nya boendet var en lyckoträff för mig. Här finns det personal dygnet runt och man är aldrig ensam.

Jag vill säga lite om kommentarerna, en del kommer som skräppost och ibland om de är väldigt många så raderar jag helt kallt bort dom utan att läsa. Håller som bäst reda ut problematiken med bilderna, varför de blir avlånga på vissa apparater. Jag tar ju bilderna med mobilen eftersom det är enklare för mig att ladda upp här på bloggen, utan att behöva koppla sladdar till datorn.

Kram 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.