Livet är orättvis

Min nedstämdhet forsätter fast jag försöker vara så normal som möjligt. 🙂 Jag fick ett paket  igår på posten, en Sodastrem maskin som jag ska ge mina föräldrar till julklapp. I morse gav jag mitt ID-kort och paketets nummer åt min vårdare, som lovade gå och se om hon skulle få ut den. På posten är man ibland så noggrann att det måste vara fullmakt av den som har beställt, ja nu skulle det ha gått men paketet var alltför stort att ta på cykel. 🙂 Men jag får be någon annan som har bil och fara efter den åt mig. 🙂

Mamma frågade om jag ville komma med till våra vänner i morgon, då svarade jag nej, för att jag tänkte vila mig efter fysioterapin. Sedan sa mamma, visst förstod jag varför jag inte kunde åka till Helsingfors, om jag hade varit i skick så skulle det ha varit en annan sak. Jag kanske sa något men i själva verket förstod jag det inte, och tyckte att livet är orättvis. Efter samtalet kände jag besvikelsen som kom över mig igen och tårarna började rulla nerför mina kinder. Då var det tur att jag var ensam och fick lugna ner mig.

Kram 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.